Det är dags att sammanfatta de senaste dagarna av vår resa. I går svajade nätverket när vi checkat in, men blev bättre i morse, så det är väl beroende på antal gäster… Vi har kommit till bourbonens huvudstad Bardstown och bor på The Talbott Inn. Det är en gammal bankhus från början av 1900-talet, så för amerikanarna har det anor, men det slår inte Talbott Tavern i huset bredvid som har 1779 angivet som byggår.

När vi var här förra gången bodde vi på Jailers Inn, ett B&B granne med Talbott. Vi har inget emot att bo på motell längs motorvägen, men så här är det väldigt hemtrevligt och när man vid frukost blir tilltalad med ”baby” eller ”darling” så ger det en extra dimension av upplevelsen med resan.

I går kväll var det väldigt behaglig temperatur att gå runt i denna stad som röstats fram som den vackraste småstaden i Amerika. I spritbutiken hade de även en bar och på onsdagar var det halva priset på smakprov, så vi testade två…

Vi hade sett ut en rundtur som bland annat skulle ta oss till Makers Mark och Four Roses, men det blev ändrade planer när fjärrkontrollen till bilen vägrade fungera. Första tanken blev att vi måste fixa nytt batteri till fjärrkontrollen. Men den är liksom plomberad, påpekade Johan. Andra tanken blev då att vi måste ringa Avis. För vi står där på parkeringen utanför den gamla gravplatsen bakom Jailers inn och vårt hotell, jag hade tre påsar med sopor som jag tänkte låta hotellpersonalen slippa ta hand om i ena handen och en kasse med kartor och broschyrer i den andra. Och vi kommer inte in i bilen!

Johan lyckades ändå fippla fram nyckeln ur fjärrkontrollen, för bilen har ju fortfarande ett nyckelhål på handtaget på förardörren. Okej, vi är inne i bilen, då kan vi ringa Avis härifrån och jag kan lasta av mig alla påsar. För startknappen funkade inte. Men vänta, om man trycker med fjärrkontrollen på startknappen funkade det och motorn startade. Då tryckte jag på Driver 2 för att få min inställning av förarsätet och då protesterade bilen igen och trodde att nyckeln befann sig utanför fordonet. Nä, så här kan vi inte ha det. Vi frågade bilens GPS om Avis, Astrid II och Johans Galaxy/Google maps. Flygplats, okej, vi tar det. Men vänta, 45 minuter eller en timme bort? Aha, Louisville och Lexington, ena eller andra hållet.

Bilens GPS blev bortröstad och vi valde Lexington. En liten flygplats i sammanhanget och Avis hade en rad bilar i det lilla parkeringsgarage, inte som Ohare precis, men större än kontoret de har inne i Chicago i en källare i alla fall. DÅ funkade fjärrkontrollen igen. Nåväl, vi ville ändå få ett nytt batteri och när killen som tog emot och lämnade ut bilar sa att det nog skulle ta rätt lång tid så gick vi in i ankomsthallen och fick en ny bil. En GMC Acadia, med Oregon-skyltar.

Med flera rejäla repor på vänster sida, men kvinnan bakom disken bad oss ta foton på bilen innan vi körde iväg så det gjorde vi. Ingen GPS, men med tryckknappsautomat. Som en gammaldags radio men med P R N eller D och med en varning i form av burr i rumpan om det närmar sig en bil eller lyktstolpe bakifrån.

När vi har hyrt bil med envägshyra, alltså lämnat på ett annat ställe än vi hämtat, då brukar vi alltid få andra delstaters bilar, så vi antar att de strävar efter att behålla sina egna, så att säga. Därför skojade vi nu om denna västkustare, här hade den hamnat i Lexington, Kentucky och nu blev de äntligen av med den. Vi såg framför oss hur de slagit vad på kontoret, satsat en tia var på ett datum när de skulle bli av med den och nu skulle den som gissat närmast kamma hem vinsten och förloraren få bjuda på tårta. Eller vilka traditioner de nu har här på jobbet.

Ja, det är kanske inte Makers Mark mest lyckade flaska, det var i alla fall inte fotografens mening att det skulle se ekivokt ut. Det kan jag garantera.

Så dagens rundtur blev baklänges mot planeringen så att säga, vi började längst bort och hann därför inte till det närmaste i Bardstown innan de stängde, så vi tar det på vägen mot Michigan i morgon bitti. Frukost serveras från 8 och de öppnar 9, så vi kommer stå där då. Om vi fått ner våra grejer med hissen, vill säga. När vi checkade in så tog vi hissen upp, och det var det l-å-n-g-s-a-m-m-a-s-t-e vi träffat på. Sedan har vi tagit trappan som går ner till sidogatan, men i morgon har vi allt bagage med oss och vi parkerade framför hotellet i kväll. Vi träffade fatktiskt en hotellgäst på väg in och uppför trappan som skojade med oss och berättade att han filmat sin första och enda hissresa och skickat filmen till en vän, för det var otroligt sakta den gick. Det är dock fortfarande lite oklart för oss hur parkeringsbestämmelserna är, 2 timmar mellan 8.30 amoch 5.30 pm tolkar vi som fri parkering över natten, för så hade vi väl haft det hemma? Vi håller tummarna för det.

Nashville förtjänar ett eget inlägg, så det får komma ett senare. Men vi besökte ju som sagt State fairen även här i Kentucky och det var där jag vid matbeställning fick frågan om var jag kom ifrån, I love your accent! Åh, Sverige, då tycker du väl att vi låter som hillbillies? Här skrattade hon, kvinnorna som stod i tur för att beställa och jag med ett jättelågt blodsocker, så jag försäkrade att njae, men det låter som ni biter ihop käkarna när ni pratar. Då skrattade de tre ännu mer hjärtligt och jag ville bara ha min friterade catfish. Sedan skojade vi lite med dialekter och hon pratade verkligen ”fin” engelska när hon härmade mig, men jag fick min mat och när Johan och jag ätit så kunde vi återgå till alla utställare på fairen. Ett tag var det kris när vi inte hittade ett enda matställe som inte tillhörde tivolit. Vi ville ändå ha något speciellt för fairen.

I dag stannade vi för lunch på ett café intill en bensinstation vid en avfart till motorvägen och förutom att deras priser var väldigt humana, så var maten jättegod.

Johan tog dagens, som var meatloaf. Jag tog en dubbel bacon/cheeseburgare. Du vet, som reklamen brukar se ut hos de stora kedjorna, men burgarna ser aldrig ut så på riktigt? Det här var en sådan som kunnat vara med på en sådan bild. Nu hade kanske morgonens stresspåslag gjort oss extra hungriga, men det var verkligen bland det godaste jag ätit på länge.

Största Kentuckypumpan slog givetvis Tennessees, det är vi överens om.

Men Kentucky är lika med hästar, vi fick inte se några uppträdande på arenan annat än genom galler eller bakom staket, det var nog så att ungdomarna övade inför kommande uppträdande. Hästar såg vi dock i Lexington.

Men det finns ju får också.

Innan vi körde till Bardstown gick vi en runda i downtown Louisville. Vi hade på fairen ”vunnit” 10 dollar att spela på casino, bortsett från att det inte kallades så, så efter närmare en timme hade vi blivit registrerade som medlemmar i Gamingklubben (det var väldigt besvärligt att få in våra uppgifter och adresser först och främst men också de tio dollarnas frispel). Nåväl, det slutade med att frispelen vann huset. Min sedan satsade tjuga fick jag 24 cent kvar på och Johans tjuga förvandlades till 80 dollar plus, så han senare fick bjuda sin fru på middag på Talbott Tavern…

I går lade vi till en natt på Ohio house motel i Chicago. Vi hade en natt obokad på resan, men förmodligen på grund av demokraternas konvent som äger rum i Chicago just nu, så var hotellpriserna söndag till måndag tidigare inte att leka med, men nu var det okej, så vi lade till en natt till de två tidigare som vi bokat där.

I morgon kör vi igenom Indiana, som ju bara ligger på andra sidan Ohiofloden vid Louisville, upp till Michigan och Johans syssling Janet. Vi har ca 7 timmars körning dit, räknar Astrid och Google maps med.

På Facebook dyker det upp minnen från 2012, då vi hämtade Woody och Makers i Uppsala. Woody som var den modiga som brorsan kunde gömma sig under ❤️. Men första dagen vågade sig Makers också fram. Gullepluttarna.