Vi får väl räkna ut så småningom vilken tur i ordningen det är som vi besöker New York, vi har inte riktigt koll där (Johan har +1 jämfört med mig), men denna gång gör vi ju det med USA-debutanten Peter, så vi försöker blanda ”turistmåsten” med personliga tips och erfarenheter. Det går väl sådär, som jag nämnde i går så är staden och dess affärsliv dynamiskt och allt är inte som det var förr. Postpandemi eller bara tidens tand, det är bara att konstatera att det nästan är ett kvartssekel sedan vårt första besök…

När vi landade på EWR i måndags så hamnade vi i en lång kö till immigration. Vi räknade till åtminstone 9 rader, sedan kom vi fram till att varje rad var längre än en simbassäng (25 meters), men vad de så långa som 50? Ännu längre? Efter 1 h 20 min var vi framme. Skönt då att inte ha ett anslutande plan att byta till. Allt gick bra, vi fick fotografera oss allihop, sedan behövdes Peters fingeravtryck och för mig räckte fyra fingrar på höger hand. Tur det, min tumme var alldeles narig efter kalasdiskande.

Så när vi väl kom till bagagebandet stod väskorna prydligt intill, och det var bara att gå igenom tullen. Faktiskt så var det så att immigration officern frågade om varor och pengar, så hon hade säkert flaggat om vi deklarerat något utöver det vanliga.

Vi tog Air train till hyrbilarna borta vid terminal A och vi hade ju bokat Hertz via Autoeurope. Vi fick en likadan GMC som de gav oss i Lexington i fjol, med knappväxel. Den är registrerad i Lousiana, så folk begriper att man är turist. I år fick vi dock en fungerande navigator, så medan Astrid vaknade till liv med sin USA-karta hade vi bilen plus Peters Google maps igång. Att ta sig ut från Newark är en spännande upplevelse, men vi lyckades och anlände till Suoer 8 vid 18.30.

Jag hade gjort två separata bokningar på Hotels.com, fått sms om möjligheten att checka in online, så det gjorde jag för Johan och mig redan på Kastrup. Sedan tog det ändå rätt lång tid, för här gällde gamla registerkort av papper trots det digitala och dessutom undrade jag över de pengar som reserverats, som inte riktigt stämde. Blev inte klokare på det, men vi tror nu att bägge bokningarna debiterades mig för första natten och sedan fick Peter betala de kommande 4 nätterna.

Vi fick varsitt fräscht rum, absolut inget att klaga på. Öronproppar är ett måste, det visste vi, och frukosten ett skämt, det visste vi också. Toast med smör och sylt, kaffe, juice och en müslibar. Så vi gick iväg till ShopRite i köpcentret uppe i backen och köpte pålägg och bagels, som vi haft i veckan. Varför lägga energi på att klaga, när man kan göra det så mycket bättre? Det är ett budgetalternativ, inne på Manhattan är det minst dubbelt så dyrt och då hade vi ju heller inte haft bilen redan nu.

Expressbussen till Manhattan stannar precis utanför. 4 dollar per person in, 3,50 hem. Stannar vid busstationen och något kvarter längre fram mot Times Square. Den är fylld med spansktalande på väg till jobbet, så jag försöker hitta ett och annat ord som jag känner igen från mina studier med Duolingo. Det var nära att min drygt årslånga svit försvann nyss, då Wi-Fi:t inte var tillgängligt. Vi möttes av en överfylld lobby häromkvällen, så om alla dessa hotellgäster använder sina uppkopplingar så räcker internet inte riktigt till.

För att sammanfatta våra första dagar här:

Tisdag: Frukost 6.30, bussen in till Manhattan vid 7, ca 22 000 steg. Eller mer. Peters klocka visade 23 195 steg och det är mannen som tar trappan med två steg i taget… Promenad och fotograferande längs Times Square, Broadway, ner till Macys på 34th. Där var vi kl 9, en timme innan öppning, så då blev det fler steg ut till 5 avenyn och Empire state bildning. Sedan blev det Flat Iron building på 23rd, västerut passerade vi frimurarnas hus vid 23rd/6 ave, fick veta att man behövde höra av sig två dagar i förväg om man önskade besöka dem (och det ska vi i eftermiddag, fredag. De hade avslutat sina public tours för sommarsäsongen, men klämde ändå in oss, vilket naturligtvis är väldigt vänligt och uppskattas mycket av de två frimurare som är med på resan).

Därefter hade Macys öppnat, så det blev toabesök där och lite insupande av atmosfären. Dags för energiintag i form av en pizzaslice på Rosas, granne med kedjan Sbarro som hade EN pizza framme. Rosas hade säkert tio olika att välja bland. och lite vilande av fötterna kändes bra innan vi gick bort mot the High Line. På väg dit gick vi förbi en otroligt stor fotoaffär som fyllde halva kvarteret och Johan köpte en laddare till sin nya kamera. Man handlade på den specifika avdelningen och när prylarna var redo för leverans fick man ett kvitto, gick till utlämningen där det var 25 luckor (om jag minns rätt) och hämtade det man köpt.

Nästa stopp blev The Vessel, den här gången var det tillgängligt att för en peng gå upp dit. De hade nätat in delar av konstverket, så att det inte skulle finnas någon risk att man av misstag eller med flit skulle ramla ner. I kombination med detta kunde man också köpa biljett till The Edge, den där trekantiga balkongen med utsikt, så det var vackert väder och vi åkte upp. Det var nytt för oss, så det blev foto och förhoppningsvis film där uppifrån.

Sedan var det äntligen dags att återse The High Line. Nytt konstverk för en begränsad period var Dinosaur, en jättestor duva… rätt läskig faktiskt 😀. Vi gick ner till 16th, sedan snirklade vi oss iväg ett par avenyer bort mot en buss på 14th som tog oss till östra sidan av Manhattan och Katz delikatessen. Där stod vi i kö vid cutter no 6 alldeles för länge. Allas blodsockernivåer dippade, så när vi väl fått vår mat med oss i en påse så var det tunnelbana till busstationen på 42nd och bussen hem till hotellet som gällde. Ja, alla fick rester över till frukost, men så kostade mackorna sådär 30 dollar styck…

Jag pausar här, för nu är det fredag och vi har en ny dag framför oss!